juliabobeck.blogg.se

Om vi börjar från början, ända tillbaks till innan jag ens kunde gå, ännu mindre fotografera själv. Min pappa har alltid haft ett intresse för att fotografera och dokumentera saker i bild och filmform. Så under alla stora händelser genom mitt och min systers liv har han alltid funnits där och dokumenterat det med sina olika kameror. Allt från höjdpunkterna i mitt liv så som min första julafton, ett års dagen, när jag envist skulle åka skidor i trädgården, när jag lärde mig cykla, dansföreställningar både i köket och på scenen, när jag bäddade ner min syster i docksängen, min konfirmation, sista skolavslutning i grundskolan. Under alla dessa viktiga stunderna har min pappa haft kameran beredd och både fotograferat och filmat så det har minst sagt varit en stor del av mitt liv från första början.

 

Till en början var det mer intressant att få stå framför kameran, det fanns inte mycket annat jag älskade mer än att vara framför den där kameran. Min syster var raka motsatsen och det har nog hållit i sig nu i senare år också. När jag blev äldre och förstod mer hur man gjorde så fick jag låna pappas kamera då och då. Jag fick min första engångskamera och blev överlycklig. Det var precis innan min äldsta morbrors bröllop och jag har fortfarande kvar de där bilderna jag tog den dagen i ett fotoalbum. Jag fattade mer och mer tycke för fotograferandet och min pappa var väldigt stöttande i det och köpte en rosa digitalkamera till min födelsedag, jag minns inte hur gammal jag var då men jag inser nu i efterhand att den lilla rosa kameran är en viktig del av mitt intresse och även gymnasieval idag. Den öppnade så många dörrar för mig, jag fotograferade allt möjligt, jag vet inte hur många gånger jag tömde det där minneskortet för att få plats med fler bilder. 

 

I flera år nöjde jag mig med den där rosa kameran och jag lånade flitigt min pappas systemkamera. En tung Pentax var det, jag kan inte minnas vilken modell det var men åhh vad jag drömde om att få äga en sådan kamera en dag. Så går min pappa och köper en ny kamera, jag trodde väll att han skulle sälja den. Men så frågar han om jag vill ha hans gamla Pentax, utan tvekan sa jag ja. Jag var nog elva år när jag fick den kameran, det tog ett tag och pappa fick förklara om och om igen hur saker och ting fungerade. Tur att han hade sådant tålamod för utan honom hade jag inte tyckt att det var så kul som jag tycker idag. 

 

Jag har alltid gillat att bli fotograferad av honom, gå på fotoutflykter och bara helt enkelt prata foto med min pappa. Det är som att det är något bara för oss, en liten exklusiv klubb som varken min mamma eller min syster Matilda förstår sig på eller kan vara med i. Jag älskar att ha någon i familjen som förstår sig på mitt intresse och är villig att lägga ner tid på att utöva det intresset vid min sida. 

 

Som jag nämnde i början så har jag alltid gillat att bli fotograferad lika mycket som att jag gillar att fotografera. Jag har nog aldrig förstått varför men det har kommit naturligt för mig. Min syster däremot har mest täckt för ansiktet och vänt sig ifrån när kameran tagits fram, något hon inte gör lika ofta men det har ändå satt sig kvar hos henne. Jag undrar ibland vad det var som fick mig att älska det så mycket och vad som fick henna att ogilla det så mycket. Men jag kan konstatera att jag är glad över vart det har fört mig och min syster i livet. Hon förvånar mig dagligen med sin intelligens och törst efter mer fakta. Vi må ha väldigt skilda intressen och passioner men det är det som är så fascinerande att vi båda lyckats så bra inom våra intressen men även är öppna för den andras intresse och kan glädjas för den andras framgång. Men vi är inte bara olika då dans varit ett gemensamt intresse under en lång tid, fast det är en annan historia. 

 

En annan vändpunkt inom foto för mig var sommaren mellan sjuan och åttan, jag var fjorton år gammal och jag gillade fortfarande att fotografera och bli fotograferad men jag gillade inte min längd. För er som inte vet så är jag i dags läget runt 185 centimeter lång. I varje fall så var det något jag verkligen inte gillade med mitt utseende då det gjorde mig annorlunda och folk trodde att det var okej att säga vad de ville om min längd. Även detta kan jag gå in djupare på i ett annat inlägg. Så den sommaren besökte jag en marknad där de sålde allt möjligt från godis till tavlor. Jag gick runt till de olika stånden och kollade på vad som såldes. Jag tänkte inte så mycket på det men när jag gått ifrån ett av stånden ser jag efter en stund i ögonvrån en kvinna i bakgrunden som springer efter mig. Hon kommer ifatt och introducerar sig själv. Hon sa att hon hette Maria och att hon var fotograf. Hon sa att hon mer än gärna skulle fotografera mig till sitt portfolio, jag fick en lapp med kontaktuppgifter och namnet på hennes hemsida. Det här blev en vändpunkt för mig, jag insåg att det fanns folk som faktiskt uppskattade min längd och utseende. För en tjej som länge känt sig annorlunda och otillräcklig för andra kände sig för en gångs skull uppskattad för den hon var. Sen dess blev jag mer bekväm framför kameran och mer inspirerad till att fotografera själv. Nu några år senare har jag till och med funderat kring att på egen hand söka mig till en modellagentur. Jag har alltid älskat att stå framför kameran och vill ge det ett försök.

 

Jag har redan fullföljt min passion till en viss del genom att söka mig till en linje på gymnasiet som erbjuder inriktning på fotografi. Nu återstår det bara att fullfölja den andra halvan genom att åtminstone ge ett försök och söka sig till en modellagentur. Som min mamma sagt många gånger så är det bättre att ge det ett försök och riskera att misslyckas än att inte försöka alls och sen gå runt och undra om det kunde blivit något. 

 

Jag har min pappa att tacka för mycket. Jag är så tacksam för att han introducerade kameran i mitt liv så pass tidigt som han gjorde. Det har till viss del format mig till den jag är idag. Om han inte hade gett mig den där tunga Pentax kameran och lärt mig hur den fungerar, då hade jag nog inte hållit uppe mitt intresse på samma sätt. 

För att avrunda allt detta så tänkte jag säga att vad än din passion är så följ alltid ditt hjärta men ta med dig hjärnan också. 

 

Vi ses och vi hörs!